Omar

Det omöjliga uppdraget

2005-11-27T03:26:00.000-08:00

Det finns dikter som tynar bort. Kvar blir bilden. Bokstäverna blir genomskinliga och tyngdlösa. Pappret själv eller boksidan upplöses till intet. Det är magiskt. Vi ser inte en dikt eller ett konstverk. Vi ser en bild inom oss. Ezra Pound gjorde flera försök och kallade det imagism.

Det är såna dikter jag letar efter i hyllorna på Stadsbiblioteket. Dikter som nyckelhål, genom vilka man kan se in i det osynliga. När jag hittat en av dessa sällsyntheter grips jag av en lust att själv göra ett försök. Jag vill se dikten.

Ingen har riktigt lyckats. Den där bilden finns där ute nånstans som en stor tystnad. Varje försök att sätta ord på den gör den allt mer fjärran. Allt tystare. Men det finns ögonblick då vi finner den där balansen. Mitt emellan den fullständiga oåtkomligheten och närvaron. Mitt emallan synlighet och osynlighet. Då blir det stor dikt. Den skapar aningar, längtan och en känsla av förhöjt medvetande. Vi upplever att vi är på väg mot lösningen. Föreningen mellan det jordiska och det himmelska, tystnaden och talet, bokstäverna och meningen.

Människor kan vara dikter. Den där killen som står i kassan på MacDonald´s. Det är gryning. Plötsligt förändras ansiktet. Det vitnar. Ljuset som faller från taket tappar fart. Det upplöses till bleka gnistor. Det vita ansiktet och ljuset som omsluter det. Här uppstår en bild som kräver gestaltning. Men uppdraget är omöjligt. Att omforma upplevelsen till bokstäver är som att hälla rent och klart vatten i ett färgat kärl. Själva mediet fördunklar bilden. Men det finns inga alternativ. Kanske kan försöket i alla fall säga något om avsikten. Att själva försöket har ett värde.

Det där seendet. Att ständigt söka efter dessa bilder i verkligheten. Det är som att klippa sönder livet till en serie filmsekvenser. Mitt i en rörelse - på stan, i affären, på torget- stannar allting upp. Jag går ut ur mig själv och ser hela scenen utifrån. Det är som en nära döden upplevelse. Allt är fullkomligt stilla. Utom ljuset som skiftar i ton och nyans flera gånger i sekunden.

När bilden efter en evighet präntat sig fast på näthinnan återgår allt till sitt tidigare tillstånd. På gågatan ropar jordgubbsförsäljaren åter ut sina varor. Pokjen tappar sin glasstrut i gatan och brister i gråt. Allt blir som det var. Men ingenting är sig likt. Nu väntar det omöjliga uppdraget.

Fridshälsningen

2005-11-27T00:37:00.000-08:00

Apropå Götiska förbundet och Geijer. Samma dag han flyttade in i en egen gård i Uppsala, den byggnad vid Öfvre Slottsgatan, som ännu kallas Geijersgården - diktade han denna lilla vackra vers:

Jag vet en hälsning, mera kär
än, värld, vad du kan ge.
Den heter frid, Guds frid det är,
och därom vill jag be.

Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll!
Bliv bästa gästen min!
Ty dagen skrider, det blir kväll,
och natten bryter in.

Versen kan tyckas banal väcker för mig vissa minnen till liv. Minnet av min tid som praktikant på Svenska institutet för missionsforsknings tidskriftsbibliotek på Drottninggatan. Min överordnade, tant Linnea, hälsade ofta med "frid". Hon var pingstvän men med ett öppet intellekt. Särskilt älskade hon Västindiens poesi och Derec Walcott. Mig titulerade hon "adjutant".

Sedan att hälsa varandra med Guds frid blir allt mer ovanlig i den kristna världen. Däremot lever den kvar bland muslimer. Det är ett allmänt och vardagligt bruk, inte alls begränsat till de troende eller bekännande.

Den muslimska hälsningen lyder "As-salaam alaikum". "As-salaam" är ett av Guds nittionio skönaste namn. Det betyder just "frid". I bestämd form singularis "Friden", är det Gud man syftar på. "Friden" är Gud själv emedan "frid" är en av Hans egenskaper. Det är alltså Guds frid man önskar varandra; Pax Domino.

Götiska förbundet

2005-11-27T00:07:00.000-08:00

På Rädda barnens julbasar i Gottsunda centrum såldes böcker för två kronor styck. Jag köpte med mig "Läsebok för folkskolan" från 1928. I den stötte jag på ett märkligt påstående.

"En del unga ämbetsmän i Stockholm, de flesta värmlänningar, stiftade då sällskapet Götiska förbundet, som skulle ha till uppgift att ingjuta de gamla nordbornas mannakraft, fosterlandskärlek och frihetssinne i den svenska ungdomen. Endast om denna bleve härdad och sund, fosterländsk och dådkraftig, kunde Sverige gå en lyckligare framtid till mötes menade "göterna". De läste och studerade de gamla isländska sagorna och dikterna, de ville knappt se ett fel hos vikingatidens människor, de höllo 'stämmor', där de gåvo varandra fornnordiska namn och hälsade varandra med 'hej!'; de levde med ett ord i Nordens forntid."

Det jag särskilt fäste mig vid är påståendet att "hej" skulle vara en fornnordisk hälsningsfras, vilken fallit i glömska och sedan återupplivats i början av 1800-talet.

Enligt Svenska Akademiens ordbok är bruket av "hej" belagt från och med 1541. National-encyklopedien hävdar att ordet härstammar från lågtyskan.